We feel so free, happy alone, sharing a smile, so far from home.
Nu kan ju ingen ha missat förra veckans stora händelse.
Vanhesten var med på den svenska festen.
Fysatan vad kul jag har haft. Allas reaktioner när ni överraskades av synen av mig, var legendariska.
Många fina glädjetårar. Men lillebrors reaktion får priset. Precis vad jag hade hoppats på!
Alla känslor är så oklara i min själ nu. Första kändes det som om jag varit borta hur länge som helst.
Sen som om jag aldrig åkt. Sen vill jag inte lämna sverige. Fast samtidigt så vill jag.
Ni som känner mig, vet att jag är väldigt duktig på att klaga ibland. Eftersom det var så underbart att vara hemma och kramas med alla igen, klagade jag ju mest på USA. Så jag vill bara klargöra för er att jag inte lever något hemskt liv här. Jag har det bra. Och nu är det jävligt varmt också. Ba så ni vet.
Känns både konstigt och naturligt att vara tillbaka i staterna. Man blir väldigt förvirrad av att leva dubbelliv.
Och nu har jag ju till och med blandat ihop mina två liv i ett. Felicia ligger min säng. I usa.
Ett stycke Sverige, tillsammans med ett stycke USA. I kinda like it that way!
Nu ska jag skeda henne (även fast hon inte gillar sånt!)
Toddles!
Dagens känsla: